fix it





Om det är något jag saknar så är det London. Känslan att kunna.... Göra vad fan som helst? Nej det blir inte rätt. Jag kan inte ens beskriva känslan, good for you Ph.

Har mycket att berätta och ge. Jag har mycket inombords just nu, men
det blir inte bra. Hur jag än skulle uttrycka mig hade allt blivit fel i alla fall.
Som vanligt...
Egentligen vet jag inte vad som händer och det är jag inte ensam om.

Och jag blir verkligen så glad
för du är verkligen precis som jag

i'm not ready to make nice

Så okej, jag ska väl göra som de andra bloggare ifrån skolan och skriva att det faktiskt är sista dagen på Apelskolan i morgon... Sista dagen på Apel, sista dagen i gamma, sista dagen i 9c - En klass som har gått som en äcklig berg-och-dalbana. En klass som satt bevis på att hur olika man än är så går det.

Men jag känner mig så jävla oförberedd. Jag är inte redo att lämna en plats där jag har spenderat 200 dagar per år dom senaste 4 åren. Jag är inte redo att lämna mina andra vänner, för vem i helvete vet om inte det är sista gången jag ser dom på fredag genom gallerna på balavagnen när vi åker iväg. Jag är inte redo för det här.

Igår satt jag och pratade med en vän som åkte bort för ett par dagar sedan och är borta i stora delar utav sommarlovet. Sjukt nog kändes det som vi nästa tog farväl, en riktigt "hejdå-ha-ett-fortsatt-trevligt-liv" konversation blev det, men inte fan är jag redo att ta farväl utav en sådan bra vän på grund av att jag byter skola?

Jag klarar inte den här sommaren utan dig.

and I just can't keep living this way

"Kommer du ens sakna mig nu när jag är borta?"
Frågan är om du kommer att sakna mig.

BUT I GUESS THAT'S JUST THE WAY THE STORY GOES.



Ett par converse, mjukisbyxor, halsduk och en kofta. Mer än så behöver det inte vara.

Inspirationen är nu gone. Helt borta. Har knappt en anledning till att gå upp ur sängen på morgnarna efter nätterna som helt ärligt börjar bli längre och längre. Igår sov jag knappt två timmar. Jag vet inte om det är stressen eller pressen som gör det, men något är det. Önskar bara att mitt huvud kunde krasha om några veckor istället eftersom Nationella i engelska närmar sig med stormsteg.

Ord som "aldrig" och "alltid" används inte längre. Jag raderade dom helt ifrån mig ordvokabulär.
Nej, du kommer inte finnas där för mig.
Jo, du kommer att lämna mig.
Processen har redan börjat.

Jag behöver semester. Jag behöver pengar. Inspiration. Sömn.
Jag behöver någon som FAKTISKT behöver mig.

SÅ JÄVLA RÄDD.

Jag minns exakt vad jag gjorde den 14 februari 2009. Jag stod vid mitt fönster och sträckrökte, lyssnade på skitballader och stirrade ut. Jag minns hur klockan tickade högre och högre. Mamma och Ola var på ett spa då. Zandra och Joakim var hemma hos pappa.

Allting har förändrats. Kärlekslåtar jag en gång i tiden tyckte passa in överallt bläddrar jag nu snabbt förbi. Blocken som var fyllda med olika uttryck som beskrev mina tankar låg nu längst ner i soptunnan. Skrattet som fyllde upp vardagen har nästan tystnat helt nu, armen som ofta låg på min axel är sedan länge borta. Jag är rädd, jag är så jävla livrädd. Och jag har så mycket att berätta, så mycket att ge - men ett tillfälle dyker aldrig upp.

Folk är rädda för mina tankar. Det är därför jag tvekar en sekund innan jag berättar något för någon. Tanken jag tänkte igår gav mig nästan en hjärtattack - jag tror tyvärr den är sann.
Frågan är - vågar man skriva ut det här?



Jag tänker inte önska någon "glad alla hjärtans dag". Jag blir inte direkt gladare över att inse att jag är helt ensam i en stor, skrämmande värld.

 


WHAT WOULD YOU SAY IF I TOLD YOU I'M LEAVING?

Att hitta svar man sökt efter i en evighet är en vinst. En lättnad flyter igenom hela kroppen och man känner sig oövervinnerlig. Men när man inser att folk man respekterar inte bryr sig längre faller man. Skalet man byggt upp faller lika lätt som ett korthus.
Idag föll jag.

Eller kanske var det redan igår då en bra vän gav mig några visdomsord, inte vet jag. Det enda jag vet är att skalet är borta och jag känner mig så jävla naken. Inte en enda hemlighet finns kvar. Allt är borta. Framför allt min heder.

Frågan är väl vad i helvete man gör nu när anledningen till att man klev upp ur sängen i morse inte är kvar. Tyvärr har jag inte funnit det svaret än. Ska man hitta något nytt att leva för?

Kanske är det meningen att det ska bli något av mig. Kanske är det meningen att jag ska sitta vid mitt fönster och sträckröka livet ut. Ett brev i April kommer att förändra min verkilghetsuppfattning.

EN HELT NY KARRIÄR.

Det känns helt sjukt att sju terminer redan har gått på Apelskolan och att vi precis har börjat på den åttonde. Tiden flög iväg, känslor skapades och kom fram. Människor föddes på nytt mitt framför ögonen på mig, samtidigt som andra dog inombords.
I morgon gör vi gymnasieval. I morgon ska jag skriva ner tre val som kan förändra mig, min personlighet och min framtid på olika sätt. Ett litet papper, en underskrift och sen är det klart. Min framtid känns så... simpel när jag uttrycker mig sådär, men det är ju sanningen.

Jag är livrädd att bli en medelmåttig svensk medborgare som sitter bakom kassan på ica. Jag vill att folk ska tycka om det jag gör. Jag vill att folk ska uppskatta mig för mina tankar, åsikter, idéer och drömmar. Samtidigt får jag inte ha för höga förhoppningar.
Emmelie berättade för mig om en kille som hette Max, han gick i Emmelies mammas klass när hon gick på högstadiet. Har var den lata killen, hade IG i princip alla ämnen. Det enda han gjorde på dagarna var att måla bilar, det var allt han kunde, det var allt han ville. Vet ni vad han jobbar nu? På volvo. Han designar och tjänar troligen enormt mycket pengar.
Det är så jag vill ha det. Folk ska inte kolla ner på mig om tio år och undra hur jag kunde sluta med ett skitliv.

Alla får en chans här i livet och alla kommer att bryta ihop någon gång. Vissa reser sig upp och döljer besvikelsen, andra ligger kvar och tynar bort.

DADDY.

Jag tror aldrig att jag har varit såhär sårad i hela mitt liv. Aldrig har jag känt mig så liten, kränkt, bortglömd och obetydlig.

Min pappa ringde till mig idag. Inga konstigheter med det, han frågade hur jag mådde, hur skolan gick osv. Helt allmäna frågor med andra ord.

Så började han prata om Thailand - eftersom för runt jul så sa han att jag, min syster Zandra, min bror Joakim och pappa skulle åka till Vietnam och Thailand över jul och nyår 2010.
Helt plötsligt sa han att biljetterna var beställda och planet lyfter från landvetter 9 december.
Jag blev ju självklart helt hyper, fick inte fram ett ord. Då vände han på allting genom att säga:
- "Tar med mig Joakim, vill att han ska se världen innan han skaffar en egen familj... Han blir ju vuxen om ett par månader."

Då la jag på. Sprang upp till övervåningen och frågade Joakim varför i helvete han och farsan åker utomlands TVÅ GÅNGER TILLSAMMANS under detta året och lämnar mig och min syster här.

Han kommer aldrig att förstå hur det känns att bli så jävla bortkastad av sin egna farsa.



Jag tror ingen utav er som läser detta förstår någonting. Och tro mig, det handlar inte om att åka utomlands för det skiter jag fullständigt i just nu, jag vill ändå inte åka iväg med den parasiten jag kallar "pappa". Det handlar om att han bokstavligen väljer sin son - som han även har favoriserat i 18 år - framför sina två andra bar.
Det handlar om att acceptera och respektera.
Farsan accepterar mig inte för att jag inte är smal som en pinne och spelar fotboll, precis som mina två syskon.
Farsan respekterar varken mig eller valet jag gjorde - fortsätta med musiken eller spela fotboll.

Jag har alltid varit det svarta fåret i familjen. Varken mina syskon, min pappa eller min styvpappa verkar inte ens bry sig. Det är bara mamma.

Jag skiter i det här nu. Duschar, cigg sen går jag och lägger mig. I morgon får fan ta och bli bra, annars vet jag faktiskt inte vad jag gör.

maybe it's best you leave me alone.

Jag sitter här med både skrattet i halsen och ögonen fyllda med tårar. Ska man skratta eller gråta när bokstavligen allt går åt helvete? Skolan och betygen är på botten, mitt självförtroende försvann för länge sen och allt jag gör på dagarna är att sitta i min säng med högtalarna inpluggade i datorn så alldeles för hög musik spelas i mitt hemskt tråkiga och äckliga rum.

December. Hur skulle en vanlig svensk äckligt trevlig familj beskriva December? "Mysig"? "Kärleksfull"? Något i den stilen i alla fall. Jag beskriver december som en horribel jävla fittmånad. Åtta dagar har gått varav sex dagar utav dom har vi gått i skolan. 4 prov, två ENORMA uppgifter, en i matte och en i hemkunskap, ett franska omprov, en polisanmälan mot mig och nu är min mobil stulen. Och jag undrar gud (om du nu finns där uppe och skrattar åt oss mänskliga här nere)... Vad i helvete har jag gjort för att förtjäna en sånt här fittigt äckligt avslut på detta hemska jävla 2009? Whatever, ofta någon sitter och läser det här i alla fall. Nu stänger jag av datorn och går och duschar innan jag slår sönder både min dator och min gitarr av ilska. Alla kan dra åt helvete. Då ses vi väl där.

PS: Ja just det kärlek suger också. Känner mig som en no one. DS.

men visst gör det så jävla ont?

När man helt plötsligt inte är någon längre. Man har blivit precis som alla andra. Jag kunde lika gärna blivit osynlig över en natt! Men visst gör det så jävla ont när någon man såg upp till och längtade efter inte märker en längre. När någon som har fått mig att må som en jävla fucking gud helt plötsligt tittar åt ett annat håll när jag kliver in i rummet.

Jag har väntat och väntat och väntat i ett helt år, men idag förstod jag att en sådan person skulle aldrig någonsin falla för mig. Jag är ful, äcklig, paranoid, självdestruktiv och en jävel på att ljuga.... På ett sätt känner jag mig nästan lurad, fast efter att ha tänkt den tanken i ungefär en halv sekund så förstår jag att den enda personen som har lurat mig är - jag. Eftersom jag har gått runt med falska förhoppningar hela tiden.

Ett ogenomträngligt skal har idag blivit krossat, förstört och nertryckt. Visst fan gör det ont.

jag saknar hur jag tänkte

Sitter och läser igenom min gamla blogg och jag är nästan mållös. När fan förlorade jag förmågan att tänka sådär? Jag saknar mina tankar så mycket att jag kan spy. Jag minns hur många komplimanger jag fick varje dag när jag skrev otroligt långa texter om allting jag kände just precis då i det ögonblicket. Jag hade inspiration då. Jag var i alla fall mänsklig. Jag såg på allt runt omkring i ett annat perspektiv.

Just nu känns det som jag endast är en kropp på jakt efter en själ som matchar min slitna kropp. Det är helt otroligt hur mycket man kan sakna sig själv.

oktober 2009

 

februari 2009




september 2008

nu har jag gjort det...

 

Vissa tycker att det inte kändes ett skit och vissa hade jätteont. Jag hatar sprutor. Den värsta sprutan jag någonsin tagit är den man tar i sexan, då började jag nästan gråta haha. Denna sprutan jag tog idag gjorde inte riktigt lika ont men inte fan var den skön. Just nu kan jag kanppt lyfta armen, har verkligen jätteont så jag måste stå över gitarren idag. Förhoppningsvis får jag inte fler biverkningar.

Men.. ni visste att självaste vaccinet skapar svininfluensan i oss? Så just nu har jag svininfluensan, eller ja, just nu försöker mitt immunförsvar utplåna svininfluensan i min kropp. Det är det enda sättet. Helt sjukt att förklara men alla som tar sprutan får en liten mini svininfluensa i sig.

Även ifall jag nu har tagit denna sprutan så ska ni veta att jag inte gjorde det frivilligt. Jag skulle aldrig tagit sprutan om inte morsan hade tvingat mig. Jag är emot både vaccinet och självaste influensan men varenda gång jag försöker förklara varför blir jag idiot förklarad. Därför skriver jag det här.

Jag tror inte på influensan. Jag tror inte på vaccinet. Allt känns så jävla plastigt att det är sjukt. Läraren kommer in och säger att vaccinet - fem stycken började nästan hyperventilera. Men är det seriöst bara jag som ser det? Media är så jävla kåta i att se sig själv och sina intervjuer och nyheter över hela Sverige att dom är tvugna att överdriva för att överleva. Och sen så är även självaste vaccinet ganska farligt eftersom det sätter igång en liten influensa i kroppen som ibland kan okontrollerbar.

Så snälla. Gråt inte över en överdriven influensa. Den är precis som alla andra influensor. Enda skillnaden är att den så kallade "svininfluensan" har andra riskgrupper/åldrar.

*EDIT* Ja det står Felicia med ett F eftersom jag fortfarande står skriven som det. Dock skriver ALLA Phelicia nu för tiden. Den dagen jag hostar fram 3000 spänn så ska jag ändra stavning. (Ja det kostar så mycket. Tusen spänn för att ta bort en bokstav och tusen spänn för att lägga till en bokstav. = 3000 spänn.)

i'm stuck in a coma

Känns verkligen som jag gör samma sak varje dag. Vaknar, snoozar, somnar på bussen till skolan, röker, slösar bort skoldagarna, åker hem, sätter mig vid datorn och förstör mina öron med grym musik på alldeles för hög volym.

Alltså nej nu skiter jag i det här. Jag orkar inte gå runt och försöka lista ut vilka som är vänner, vilka som är skitungar och vilka som är värda ett värre öde än döden. Jag vet vilka jag vill fortsätta snacka med och listan har blivit otroligt kort på senare tid. Nu tänker jag bygga upp ett ogenomträngligt skal.



Om jag hade lite kärlek så var den till dig

Gaska irriterande. Ligger ner, Röd fyller rummet och jag sjunger med i Vals för satan. I morgon är det måndag och ytligare en gång spelas världen upp som en film framför mina ögon. Jag står still när alla runt omkring lever i ett kaos. Jag är stormens öga som snart blåser förbi och då är även jag med i det otroliga kaoset.

Jag längtar inte till Julen. Jag längtar inte till presenter och en jävla massa folk. Dock längtar jag till nyår som en jävla galning eftersom jag har mentala planer i mitt huvud. Blir nyår som jag har tänkt så lever jag i himmelriket den 1 januari 2010.

Jag är verkligen inte på humör (igen). Jag vet inte vart livslusten tog vägen. Jag vet inte vart glädjen och skrattet tog vägen. Inte fan är det här i alla fall. Här är det lika dött som vanligt. Kunde lika gärna varit på en fucking kyrkogård, det skulle inte känts annorlunda.

who am I to say anything at all?

"Jag ska aldrig lämna dig..." - Honey, du har redan lämnat mig. För länge sen. And you know what? Även du vet det. Enda skillnaden är att jag faktiskt måste leva med det medan du går runt och tror att allt är precis som det ska vara. Inget är sig likt detta året. Allt skulle vara så jävla grymt, jag håller på att tappa greppet helt och hållet nu... Helvete!!!

 


congratulations, you've found yourself

Jag är arg, sur, ledsen, besviken och den där klumpen i magen är tillbaka. Vill bara slå ihjäl någon. Eller ja, jag vet mycket väl vem jag vill slå ihjäl här och nu. Fast samtidigt måste jag nog ändå gratulera dig för hur jävla mycket du har förstört mig, krossat mig. Du tagit den sista gnutta mänsklighet jag har kvar, så för detta gratulerar jag dig. Grattis till att vara den mest idiotiska, äckliga, hemska, avskyvärda människa jag någonsin träffat. Men tack pappa, tack för att du har gjort mig svag. Skitschysst.

Nu när jag ändå är på det här fina humöret tänker jag skriva ett litet meddelande till alla som kommer att bli påverkade av mitt gymnasieval. Två stycken kommer känna sig extra träffade men jag hoppas att ni förstår hur jag tänker och att jag inte säger nej. Jag gör bara ett paustecken.

Jag vill inte bestämma mer. Jag vill inte ens prata mer om det. Lägenheter, ekonomi osv. Jag orkar verkligen inte det. Så därför skiter jag i det för ett tag. Först och främst vill jag bli preliminärt antagen innan jag börjar ringa runt efter lägenheter. Jag vill njuta utav den tiden som är kvar här. Sen i februari - mars... då kan jag börja bekymra mig igen.

Så. Nu ska jag gå dö eller någonting.... hejdå.

tvåhundrasjuttiofem

sitter och fantiserar om framtiden
och om dig
och liksom
Ber
om att dom ska höra ihop.
att det ena involverar det andra.

vi som aldrig gillat nostalgi
kan inte koncentrera oss
på något annat

förtvivlad

Sitter och kollar igenom en massa bilder ifrån kvällarna från mossjön, festerna vid ätraforsdammen, nyår och så vidare. Inte på en enda bild ser jag mig själv fejka ett leende. Jag är glad i hela jävla kroppen, vilket får mig att bli orolig. Jag vet att jag inte kommer att tappa kontakten med Emmelie om vi nu väljer gymnasium i två olika städer. Jag vet att Rebecka kommer ringa mig dagligen och be mig komma till Ullared på något sätt. Det är alla andra människorna jag är tveksamma på. Ludwig flyttar troligen tillbaka till Göteborg efter att vi har gått ut nian och känner jag honom rätt så stannar han även där. Är rädd att tappa så många kontakter genom att flytta... It will be alright, they say. Men om det inte blir det då? Vad händer då?

WITHOUT/YOU

Alltså... det enda jag vet är att jag vill hitta någon som kan acceptera mig som jag är, vad jag gör och vad jag har gjort. Dock är det svårt att hitta en sådan människa eftersom folk är så uppslukade av perfektion. Har känt flera gånger att jag är på väg mot något stort, något rätt för att sedan få reda på att personen i fråga inte kommer att acceptera det jag har gjort i mitt förflutna. Men det är mänskligt att göra saker man ångrar. Så länge man förstår att man kan göra om, göra rätt. Aldrig att man hittar en felfri person. Man vill bara bli respekterad.

På ett sätt är jag tacksam över hur min pappa egentligen behandlade mig. (Det låter förfärligt, men ja det är sant.) Eftersom han hade nästan aldrig höga förväntningar på mig, det var nästan som han antog att jag skulle sumpa det, vilket i och för sig resulterade till ett otroligt dåligt självförtroende (Som jag håller på att bygga upp, sakta men säkert.) Min poäng med detta stycket som blev lite längre än planerat är att jag känner så många vars föräldrar har så höga förhoppningar på sina barn eftersom dom är blinda av det patetiska "lilla" begreppet perfektion.

Måste göra ett litet internet-förlåt nu när jag ändå börjar tänka på det. Till alla mina vänner som är i ett förhållande. (ni vet vilka ni är). Ibland blir jag tyst som en stum jävla jude när ni pratar om era förhållanden men jag kom på det igår att det är endast för att... jag är helt enkelt avundsjuk. Inte på personerna i sig, utan mest på det ni har.Tillsammans. Jag vill väl också kunna prata om sånt på det sättet. För er verkar det som en självklarthet. För mig är det bara en jävla fucking dröm.

Det är tydligen så det ska vara

Ett förfallet helt okej liv. Inget omtyckt uttryck men ett nödvändigt. Jag lever i ett förfallet men helt okej liv. Jag lever dock endast i en förfallen stad med pompösa fittor och inkompetenta jävlar. Men är detta vad jag kämpade för? En medelmåttas liv? Jag trodde jag kämpade för mer, för något. Nu verkar alla mina ord bara vara tomma och min blick ännu tommare.

Alla texter, alla meningar, allting jag skrivit känns så meningslöst. Idag slog det mig vad som aldrig kommer att kunna bli mitt. Nu vet jag vad som aldrig kommer att kunna bli verklighet och jag blev så jävla ledsen. Jag vet inte vem jag är, vad jag vill och vad jag drömmer om. Jag trodde jag visste vem jag var, vad jag ville och jag trodde jag hade drömmar.
Var allt en illusion? Är människorna runt omkring mig ens i liv?

Jag trodde faktiskt att mina så kallade... "panikattacker" skulle öka dom två veckorna mamma och Ola var borta, eftersom jag hade hela huset för mig själv. Jag kunde göra vad jag ville, när jag ville det. Jag behövde inte dämpa min röst, jag kunde skrika hur högt som helst!
Ändå hade jag bara en liten panikattack sista kvällen då jag kom och tänka på dom två veckorna som har gått. Sammanlagt förlorade jag då två vänner och ett antal bekanta. Vissa utav dom skiter jag i. Andra grubblar jag över just nu.

Ett förfallet helt okej liv. Men det är tydligen så det ska vara.
Ett svart får mitt ibland alla andra.
Jag märkte redan i morse att några eller någon skulle igorera mig idag. Ibland har jag rätt.
Det hade jag idag. Men jag hade hoppats på att någon mer obetydlig hade gjort det. Inte du.

Nej jag faller snart.

Tidigare inlägg
RSS 2.0